ARKIV

KATEGORIER

Mina tips och tankar om gatufotografering



Vad är gatufoto?
Du har säkert hört talas om termen gatufoto. Det är lätt att tro, men gatufoto har egentligen inget med gator att göra.
Gatufoto är istället bilder på människan. Människan i staden, människan på landsbygden, människan på stranden.
Det kvittar var människan är, så länge det är människan.

Först och främst är det fotografier av främlingar. Främlingar som är i sitt eget sammanhang, i sitt eget liv.
Det är inget arrangerat; de två orden arrangera och gatufotografi går inte ihop.
Allting bygger på att bilderna visar den spontana verkligheten.

Detta är min tolkning av vad gatufoto är. För mig är gatufoto en livsstil.




När började det?
Den typen av bilder som klassas som gatufoto har i princip alltid tagits. Dock har det förut kallats för dokumentärfotografi.
Födelseplatsen anses vara Paris i början av 1900-talet. I USA började gatufoto ta form i mitten av 1900-talet.

I Sverige slog inte ”gatufoto” igenom förrän i början av 2000-talet. Googlar man på gatufotografi lär Henri Cartier-Bresson med största säkerhet dyka upp, en mycket välkänd fotograf från Frankrike som under 1900-talet tog många av de mest kända gatufotografierna.

Om jag får rekommendera två fotografer som är värd att kolla upp skulle det vara Severin Koller samt Vivian Maier.




Vem kan gatufotografera? Vad behöver man?
Detta är enkelt; alla som har en kamera kan ta gatufotografier!
Och just på denna punkt är det många som har starka åsikter om vad man får och inte får använda och hur man ska använda det.

Fundamentalisterna, om man får lov att kalla dem så, menar att man ska ha en analog mätsökarkamera, svartvit film och en fast vidvinkel.
Det ska vara litet, diskret och tyst.
De som började med gatufoto från första början sa aldrig ett knyst om att man måste ha någon speciell utrustning.

Oavsett om du använder en mobilkamera, kompaktkamera eller jättestor systemkamera går det hur bra som helst.
Och oavsett om du har en vidvinkel eller långt tele går det också hur bra som helst.
Om man inte är van att fotografera folk man inte känner kan det vara vettigt att börja med lite längre brännvidder för att distansera sig själv mot de man fotograferar.

När jag själv fotograferar håller jag mig oftast till 35mm och 50mm (räknat på fullformat).
Och jag använder inga zoomobjektiv, för att hålla nere storlek och vikt samt för att få så bra bildkvalitet som möjligt.




”Regler”
Den främsta regeln är att det inte finns några regler. Inom fotografi finns egentligen inget rätt eller fel eftersom det är en konstform.
Ett sätt att uttrycka sig på. Alla har rätt att uttrycka sig, vare sig om det är i text- eller bildform.
Med det i åtanke borde man ändå känna till vissa riktlinjer.

Det finns ingen lag eller regel i Sverige som säger att man inte får lov att fotografera andra människor.
Inte heller att man inte får lägga upp de bilderna på internet eller till exempel i en bok.

För några år sedan trädde en ny lag i kraft; att det är olagligt att ta bilder på människor i privata miljöer så som på en toalett, omklädningsrum och så vidare.
Ute i det offentliga får du fotografera hur mycket du vill så länge det inte är kränkande.

Ytterst sällan händer det att en och annan kommer fram till mig och läxar upp mig om att det är förbjudet att ta bilder på folk.
De har inte koll på vad som gäller. Av alla tusentals bilder jag har tagit har jag inte blivit konfronterad av fler än vad jag kan räkna på min vänstra hand.
Och med det, tänk på att inte ta bilder i kränkande situationer.

Ha ett sunt förnuft och framför allt – var vänlig mot de du fotograferar. Att slänga iväg ett leende efter att bilden är tagen skadar inte.




Det vanliga...
Allting som går att applicera inom fotografins stora ramar fungerar också på gatufoto.
Vad betyder det? Jättekortfattat kan man summera det med att man ska söka efter linjer och mönster som man normalt inte ser,
färger som sticker ut och sist men inte minst kontraster.

Ett vinnande recept är att hålla sig till tumregeln ”less is more”.
Att lägga till saker i bilden är hur lätt som helst, men konsten att skala av och bara ha med det absolut viktigaste är en utmaning som är mer än värd att eftersträva.

Vad som också är ganska viktigt att nämna är uttrycket ”the decisive moment”.
Det kan vara kul att ta bilder på allt möjligt, men försök att leta efter det där ögonblicket när det händer någonting.
Till exempel två personer som gör någonting tillsammans, då blir bilden mer intressant.




Att våga!
Detta är oftast det svåraste av allt. Att våga titta genom kameran rakt på en människa man inte känner och ta en bild på honom eller henne.
Det kan vara svårt att komma över den där tröskeln som känns så stor och obehaglig.

Men det finns bara ett sätt att övervinna rädslan – att öva. Fota, fota, fota!
Som jag skrev innan kan det underlätta att börja med ett teleobjektiv för undkomma den där nästan intima kontakten man får med personen man fotograferar.

För mig blev det som en drog. Jag tog en bild även fast det kändes obekvämt, men det kändes så bra och jag ville ha mer.
Och så fortsatte det. Idag tar jag bilder på folk överallt runtomkring mig och det känns som det mest naturliga i hela världen.
En viktig sak att poängtera är att man måste vara självsäker i det man gör.

Om du tvekar och velar innan du tar bilden syns och märks det, och då är lätt att andra att får fel uppfattning av dig,
och då kan det gå åt skogen om man har riktigt otur.




Kategorier:

5 kommentarer:

  1. Är inte detta Fredrik Jörgensens inlägg? Vill minnas att jag såg just det här postat på Nevnariens blogg för ett tag sedan...? Men jag ser ingenstans att du nämner detta. Kanske ska läggas till? Nu ser det ju ut som du skrivit det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. HAHA! Underbart att jag glömde kolla vilken blogg jag faktiskt var på först ;) My mistake!! Älskar inlägget! Keep it up!

      Radera
    2. Haha, så kan det gå. ;)
      Stort tack till dig!

      Radera